Magnus Ölme Johansson
Magnus Ölme Johansson har tydligen lagt skorna på hyllan man kan kort summera denna personen såhär.
Ölme får inga rubriker, inga tifon, de flesta kan knappt hans tröjnummer. Han är totalt jävla omöjlig i tvåtusentalets konfettifotboll. Han är av en annan sort, en annan era, han ger fan i om det är fyrtiotusen eller tvåhundra på läktarna, han bär sig ungefär likadant åt ändå. Utan att någonsin få den uppskattning han förtjänar. Fatta att jag älskar honom.
Ölme som ser till att bli utvisad under brinnande guldstrid, Ölme som sköter uppspelen som om han hanterade en hagelbössa, Ölme som inte rör en min när han dunkar upp en straff i nätet och skjuter guldet till Malmö, Ölme som förmodligen tycker att den "moderna" ytterbacken är ett jävla larv. Ölme som kan göra nybörjarmisstag vid trettiofem. Ölme som kom hem från Groeningen utan några som helst fanfarer och gick direkt in och fick rött kort mot Gnaget, en match vi för övrigt torskade. Ölme som en gång i tiden bar upp en Ellosfrissa.
Men också Ölme som skulle ha uppfunnit uttrycket "in och kötta" om han inte hade varit upptagen med att ligga och skava på hela europas anfallspar på den tiden det begav sig. Ölme som på något totalt omöjligt sätt har lyckats bli förste straffskytt. Ölme som har en landskamp i karriären - 3-3 mot Cypern (var han bra? Självklart var han *bra*.) Ölme som med svajande ellosfrissa gick in och brottade ned hela jävla Milan. Han är den sista resten av det "riktiga" Blåvitt, det som jag präglades in i. Bengan kom efter gulderan, Alex var bara med på sluttampen. Ölme tillhör Nisses, Erras, Linkans generation, den generationen som åt guldpytt till vardagsmat och piskade upp Barcelona. Och i en värld där varken Håkan Mild eller Magnus Erlingmark spelar fotboll längre så är Ölme det bästa vi har.
När han en gång ställer skorna på hyllan så lär det inte bli några hyllningstifon eller ramsor. Troligast är att han bara kliver av planen, byter om, och går vidare. Precis som det ska vara.
Fy fan vad jag kommer att sakna honom.
- Hämtat ifrån Baraben.com
Ölme får inga rubriker, inga tifon, de flesta kan knappt hans tröjnummer. Han är totalt jävla omöjlig i tvåtusentalets konfettifotboll. Han är av en annan sort, en annan era, han ger fan i om det är fyrtiotusen eller tvåhundra på läktarna, han bär sig ungefär likadant åt ändå. Utan att någonsin få den uppskattning han förtjänar. Fatta att jag älskar honom.
Ölme som ser till att bli utvisad under brinnande guldstrid, Ölme som sköter uppspelen som om han hanterade en hagelbössa, Ölme som inte rör en min när han dunkar upp en straff i nätet och skjuter guldet till Malmö, Ölme som förmodligen tycker att den "moderna" ytterbacken är ett jävla larv. Ölme som kan göra nybörjarmisstag vid trettiofem. Ölme som kom hem från Groeningen utan några som helst fanfarer och gick direkt in och fick rött kort mot Gnaget, en match vi för övrigt torskade. Ölme som en gång i tiden bar upp en Ellosfrissa.
Men också Ölme som skulle ha uppfunnit uttrycket "in och kötta" om han inte hade varit upptagen med att ligga och skava på hela europas anfallspar på den tiden det begav sig. Ölme som på något totalt omöjligt sätt har lyckats bli förste straffskytt. Ölme som har en landskamp i karriären - 3-3 mot Cypern (var han bra? Självklart var han *bra*.) Ölme som med svajande ellosfrissa gick in och brottade ned hela jävla Milan. Han är den sista resten av det "riktiga" Blåvitt, det som jag präglades in i. Bengan kom efter gulderan, Alex var bara med på sluttampen. Ölme tillhör Nisses, Erras, Linkans generation, den generationen som åt guldpytt till vardagsmat och piskade upp Barcelona. Och i en värld där varken Håkan Mild eller Magnus Erlingmark spelar fotboll längre så är Ölme det bästa vi har.
När han en gång ställer skorna på hyllan så lär det inte bli några hyllningstifon eller ramsor. Troligast är att han bara kliver av planen, byter om, och går vidare. Precis som det ska vara.
Fy fan vad jag kommer att sakna honom.
- Hämtat ifrån Baraben.com
Kommentarer
Trackback
